Familjen är ute och reser. Två familjemedlemmar är sex timmar in i framtiden. De är i Thailand, och äter en sen lunch medan jag skriver detta. Två stycken är i Mexico och har relativt nyligen gått och lagt sig där borta i forntiden. De stiger väl upp någon gång när thailandsresenärerna börjar fundera på att göra kväll.
Jag själv stag upp vid 06 och har betat av en dryg timmes arbete, i väntan på att det ska bli såpass ljust, så att jag kan ta dagens första promenad med hunden. Sedan har jag haft veckomöte med en kollega. Tiden fortsätter alltså attt spöka för mig. Förutom schemalagda möten har klockan faktiskt väldigt lite roll för hur jag lever här.
Min dygnsrytm styrs betydligt mer av ljuset och vädret i kombination. Inte ens radio- och tv-tider är ju numera heliga. Jag kan lyssna eller titta på nyheter när jag vill. Jag kan höra söndagsintervjun redan på fredag, eller vänta till nästkommande lördag.
Ja, det gör att jag faktiskt jobbade några timmar igår på första advent. Men det gör också att jag kan ta en paus i eftermiddag när det ser ut som om solen ska titta fram. Jag anser mig ha funnit en bra balans mellan jobbtid och fritid, även om den inte alltid är i synk med hur andra jobbar eller är lediga. Och jag vet att jag är priviligierad som har det så här. Men jag har kämpat för det. Länge.
Jag läste just en väldigt tidskritisk artikel av Fredrik Edin, som utgår från det unika datumet 30:e februari 1712. Det var året då Karl XII lade in en extra skottdag för att återgå till den julianska kalendern. Några år senare ströks hela slutet av februari för att vi skulle komma i fas med resten av världen.
Skottdagar är helt fascinerande tycker jag. De petas altid in i februari, vilket alltså förlänger årets tråkigaste månad var fjärde år. Jag förstår, efter att ha läst Fredrik Edins blogg, att februari valts pga bondepraktikan och motsvarande lantbrukarscheman i Europa. Men om vi, år efter år, lägger in en extra dag under vintern, borde inte det innebära att våren kommer tidigare och tidigare? Tydligen inte. Vårdagjämningen, som verkar vara den baslinje vi är ute efter att hålla oss till, inträffar på samma dag år efter år.
Jag får ändå inte ihop det. Skulle det ändå fungera om vi istället lade in en extra dag i juni vart fjärde år? Det vore så mycket mysigare. Varför ska vi alltid ha en extra dag i februari?
Tid är subjektivt och tidsmätning har visat sig vara relativt. Det enda som är absolut är ljuset. Nu är det bara tre veckor till vintersolståndet, och sedan blir det ljusare igen. Det ser jag fram emot.