Ja, så är det. Jag skriver här för att påminna mig om hur man gör det. Och det behöver jag.
Det brukade vara så enkelt. Jag knackade ur mig 2-3 långa blogginlägg om dagen. Självsäkert kaxig kastade jag mig in i konflikter, tog heder och ära av folk som jag tyckte behövde det. Men tredje gången jag gick in i väggen så upphörde skrivlusten. Jag kunde knappt skriva det jag var tvungen att skriva (rapporter, kravspecifikationer, utredningar) än mindre komma ihåg varför jag en gång ville skriva om precis vad som helst.
Blogginläggen var ofta färdiga redan när jag satte mig att skriva. Allt jag behövde göra var att få ner orden. Men plötsligt var orden slut.
Jag har försökt mota det här på flera olika sätt, alla utan någon vidare framgång. Det enda som fungerade någotsånär var att skriva handskriven dagbok under en period. Men när även det blev ett krav så upphörde även handskrivandet att fungera.
Men så, i slutet av oktober, började jag använda den här bloggen som en sorts navelskådningsterapi. Jag har än så länge inte satt upp några regler för den, men jag skriver egentligen bara för min egen skulll. Det har hittills blivit en salig blandning av personliga saker, matbloggeri, klagande över idiotiska grejer på nätet, AI-hat, lite lindqvistiana. Just så blandat som livet är. Så småningom tänker jag nog införa kategorier här, men än så länge är jag själv min enda läsare, och det är, än så länge, allt jag behöver.
Jag känner faktiskt en oro för att orden ska tryta igen, ifall jag börjar känna minsta lilla krav på att skriva. Samtidigt längtar jag tillbaks till tiden då alla hade en blogg. Det vore så otroligt mycket roligare om fler än jag kunde börja bekämpa skrivkrampen, sluta skänka alla sina ord till Meta och återigen bli sin egen publicist. Kanske, kanske, ska det bli det sekundära målet med den här bloggen?
Hej Nikke!
Long time, no see. Jag känner igen mig, har precis hittat tillbaka efter 2-3 ggn mega brändhet…jag klarar ingen mer ggn, så jag får softav mig fram numera.
Hoppas du hittar ännu mera rätt, så orden blir mysiga igen på riktigt.
Ta hand om dig /Petter