Ibland så är tiden helt knasig. Vi kallar det för Narniatid i familjen.
Det finns dagar då man har hunnit med att äta frukost, läsa tidningarna, plocka undan och fixa hemmet, gå på promenad med hunden, handla helgmat, gå förbi systembolaget, sätta på ett långkok, se en utställning, äta lunch, slappa lite och ändå sitter och försöker komma på vad man ska göra fram till 17.30 då man ska se en biofilm.
Sedan finns det dagar då det enda man har planerat är att gå och se en biofilm kl 17.30 och man behöver stressa för att hinna med det.
I båda fallen är tiden fel, liksom den var för Narnia-resenärerna. De var borta i månader, men när de steg ut ur kädskåpet igen, så hade nästan ingen tid alls förflutit hemma i England.
Vi vet alla att tiden inte är linjär. Vi vet att den är ett kontinuum. Jag tror att de där dagarna då man hinner med allt är så långa eftersom man befinner sig mer närvarande i varje ögonblick.
