Flygplatser börjar bli helt outhärdliga och Schiphol, som jag hade det tveksamma nöjet att besöka i måndags, är nog bland de allra värsta. Platsen är full av exempel på automatisering som inte är till nytta för de som ska använda flytplatsen, utan bara finns där för att de ger ekonomiska fördelar för flygplatsen och flygbolagen. Men när de fungerar dåligt, så behövs ändå människor.
Jag minns någonstans någon som beskrev flygplatser som en smidigt fungerande och välsmord maskin. Så är det inte längre. Inte för passagerarna.
Så här: självincheckning. Toppengrej! Det borde gå fort. Man checkar in i telefonen, och när man kommer till flygplatsen går man till en maskin som skriver ut ens bagageremsa och så droppar man smidigt sitt bagage någonstans. Ha!
Maskinen som skulle skriva ut bagagetaggen ville inte kommunicera med flygbolaget. Första gången vi försökte fick vi bara ett meddelande om att kontakta personal. (Vilken personal?) Vi tolkade det som att vi skulle gå till manuella incheckningsdisken. Den var lite svår att hitta på grunda av 100 passagerare som brottades med bagage-drop-maskiner med UX från helvetet. Varje väska tog 10-15 minuter att släppa, och de som hade många väskor verkade stå där i uppåt 30 minuter.
Den manuella disken tog ännu längre tid per passagerare eftersom pass skulle kollas (det behövs märkligt nog inte vid självincheckning) och biljetter redas ut (på vem stod den delade väskan?). Allt detta sker i terminal 3. Faktiskt i början av Terminal tre. Men sedan börjar en lång vandring till slutet av nästa terminal där det är dags för den alltmer automatiserade säkerhetskontrollen. Fast först behövdes en människa som myndigt pekade ut vilken kö vi skulle ställa oss i.
Kön slutade med att man skulle ställa sig, med ytterkläder och handbagage, i en cirkel framför en skärm som sa ”STOPP ”- ”töm fickorna”, sedan ”WAIT” och till sist hänvisade en till en plats där man skulle tömma fickor, ta av skärp, jacka, mössa, kavaj och i vissa fall skor. (Däremot behövde man inte längre packa upp dator och skärm och lägga dem i en särskild låda.)
När allt äntligen är på bandet ska man helkroppsscannas och då gäller det att stå helt rätt. Den ska passa alla kroppsstorlekar och passar därför ingen. Min fru är 159 cm och jag är 188 cm. Scannern är antagligen gjord för 174 cm.
Sedan vänta på brickan och ombes lämna den i en hög, vilket inte går när 6 pers står mellan min bricka och hålet där den ska lämnas.
Sedan vidtog ytterligare 20 minuters promenad till gaten, som man inte vet avståndet till och därför passerar alla ställen där man skulle kunna få frukost. Jag dubblade mitt dagliga stegmål bara på promenaderna på flygplatsen. Bra på sitt sätt, men stressande. Ovärdigt.
Och så boardingen då. Alltid samma kaos. Min fru och jag var i olika boarding-grupper. Varför? Jo, därför att hon hade den incheckade väskan och jag därför antogs ha en massa handbagage.
Tack och lov hamnade jag på planet bredvid en jättetrevlig australisk människorättsadvokat på väg till en konferens i Stockholm om AI och autonoma vapen. Jävlar vad vi hade mycket att prata om!