Nikke Lindqvist – Nikkelin – Jodå. Det är jag. Men i en ny version.

Betala med kontanter

Publicerat den 2026-03-26 - 2026-03-31 av Nikkelin

Såväl riksbanken som den nya Myndigheten för civilt försvar (som inte vill förkortas MCF men ändå har valt domänen mcf.se) tycker att vi ska ha fler kontanter hemma. Kul. Frågan är vad vi ska använda dem till?

Har ni försökt att betala med kontanter på sistone? Det går, men inte var som helst. Det går fint i livsmedelsbutiken, på systembolaget och på pressbyrån. Jag har även lyckats i min utmärkta lilla tobaksaffär. I övrigt är det i stort sett kört att komma med de färgglada papperslapparna.

Nå. Jag har en liten packe kontanter just nu, och tänkte använda några av dem på Hemköp häromdagen. Det gick, men det gick inte att sträcka fram dem till kassörskan. Hon gestikulerade lite vagt mot en sedelinmatningsmaskin som satt just ovan knähöjd på utsidan av kassan. Jag tog upp min 200-lapp och försökte mata in den. Den kom ut igen. Jag försökte igen, och då ville den inte ens glida in i inmatningsspringan.

Så jag åkallade min inre general Ludd och tänkte att det här får ta den tid den tar. Kön växte bakom mig medan jag lugnt och metodiskt testade att vrida och vända på sedeln, som antingen inte ville åka in i springan eller också kom ut igen. Om och om igen. Kön växte och jag hann minnas hur det var en gång i tiden när kön växte de fåtaliga gånger någon skulle betala med kort, och kortdragaren och kortblanketterna skulle plockas fram (ibland från kassan bredvid), siffror skulle skrivas, kortet skulle dras och blanketten skulle signeras.

Det tog nästan 5 minuter innan maskinen plötsligt gav upp sitt motstånd mot min nästan helt oanvända sedel, och gav mig växel.

Nu frågar jag: till vilken nytta finns den? Är den till för konsumenten som vill betala med kontanter eller är den till för kassören/kassörskan som ska slippa hantera kontanter eller är den till för butikens ägare som slipper felräkningar?

Den är helt klart inte till för att vara reservsystem ifall kassasystemet går sönder eller kortbetalningar ligger nere, för då är den helt klart underdimensionerad.

Flygplatser blir bara outhärligare

Publicerat den 2026-03-25 av Nikkelin

Flygplatser börjar bli helt outhärdliga och Schiphol, som jag hade det tveksamma nöjet att besöka i måndags, är nog bland de allra värsta. Platsen är full av exempel på automatisering som inte är till nytta för de som ska använda flytplatsen, utan bara finns där för att de ger ekonomiska fördelar för flygplatsen och flygbolagen. Men när de fungerar dåligt, så behövs ändå människor.

Jag minns någonstans någon som beskrev flygplatser som en smidigt fungerande och välsmord maskin. Så är det inte längre. Inte för passagerarna.

Så här: självincheckning. Toppengrej! Det borde gå fort. Man checkar in i telefonen, och när man kommer till flygplatsen går man till en maskin som skriver ut ens bagageremsa och så droppar man smidigt sitt bagage någonstans. Ha!

Maskinen som skulle skriva ut bagagetaggen ville inte kommunicera med flygbolaget. Första gången vi försökte fick vi bara ett meddelande om att kontakta personal. (Vilken personal?) Vi tolkade det som att vi skulle gå till manuella incheckningsdisken. Den var lite svår att hitta på grunda av 100 passagerare som brottades med bagage-drop-maskiner med UX från helvetet. Varje väska tog 10-15 minuter att släppa, och de som hade många väskor verkade stå där i uppåt 30 minuter.

Den manuella disken tog ännu längre tid per passagerare eftersom pass skulle kollas (det behövs märkligt nog inte vid självincheckning) och biljetter redas ut (på vem stod den delade väskan?). Allt detta sker i terminal 3. Faktiskt i början av Terminal tre. Men sedan börjar en lång vandring till slutet av nästa terminal där det är dags för den alltmer automatiserade säkerhetskontrollen. Fast först behövdes en människa som myndigt pekade ut vilken kö vi skulle ställa oss i.

Kön slutade med att man skulle ställa sig, med ytterkläder och handbagage, i en cirkel framför en skärm som sa ”STOPP ”- ”töm fickorna”, sedan ”WAIT” och till sist hänvisade en till en plats där man skulle tömma fickor, ta av skärp, jacka, mössa, kavaj och i vissa fall skor. (Däremot behövde man inte längre packa upp dator och skärm och lägga dem i en särskild låda.)

När allt äntligen är på bandet ska man helkroppsscannas och då gäller det att stå helt rätt. Den ska passa alla kroppsstorlekar och passar därför ingen. Min fru är 159 cm och jag är 188 cm. Scannern är antagligen gjord för 174 cm.

Sedan vänta på brickan och ombes lämna den i en hög, vilket inte går när 6 pers står mellan min bricka och hålet där den ska lämnas.

Sedan vidtog ytterligare 20 minuters promenad till gaten, som man inte vet avståndet till och därför passerar alla ställen där man skulle kunna få frukost. Jag dubblade mitt dagliga stegmål bara på promenaderna på flygplatsen. Bra på sitt sätt, men stressande. Ovärdigt.

Och så boardingen då. Alltid samma kaos. Min fru och jag var i olika boarding-grupper. Varför? Jo, därför att hon hade den incheckade väskan och jag därför antogs ha en massa handbagage.

Tack och lov hamnade jag på planet bredvid en jättetrevlig australisk människorättsadvokat på väg till en konferens i Stockholm om AI och autonoma vapen. Jävlar vad vi hade mycket att prata om!

Det här är Alfons

Publicerat den 2025-12-02 av Nikkelin

Alfons är en staffe – eller som hela namnet lyder Staffordshire Bull Terrier som i vanliga fall bor i Solna. Men nu bor han med mig. Han är helt orimligt trevlig att hänga med här på norra Gotland. Ja, i Stockholm också, men där är det inte alls lika kul att gå ut och gå med honom. Alfons älskar att äta slängda näsdukar, servietter, tappade korvar, kycklingben… och han blir helt överlycklig om han hittar en vinkork eller ännu hellre en champagnekork. Nappar? Det bästa som finns! Sånt har vi inte så mycket av i Ängeviken.

Staffen Alfon på stranden i Slite i december 2025.

Idag var vi i Slite och passade på att ta en sväng på Stranden. Bakom Alfons ser ni Enholmen, en liten holme som innehåller två av Sveriges mest misslyckade militära projekt.

Först byggdes där Karlsvärds fästning, som skulle skydda inloppet till Slite. Bygget tog mer än 100 år och innan man var klar hade fästningen blivit omodern och rentav en belastning, eftersom den lika gärna kunde användas av fienden som ett brohuvud. Sedan byggdes Enholmens Batterier där. Fantastiska långa donjoner med enorma kanoner. Det bygget gick fortare, men när batterierna stod klara hade kanonerna redan blivit omoderna och befästningmurarna för klena för modernt artilleri.

Det är väl värt en utflykt i alla fall. Helst under en tid då måsarna inte häckar.

Alfons och jag höll på till stranden den här gången. Det var skönt, även i december.

Tid och tidsmätning

Publicerat den 2025-12-01 - 2025-12-01 av Nikkelin

Familjen är ute och reser. Två familjemedlemmar är sex timmar in i framtiden. De är i Thailand, och äter en sen lunch medan jag skriver detta. Två stycken är i Mexico och har relativt nyligen gått och lagt sig där borta i forntiden. De stiger väl upp någon gång när thailandsresenärerna börjar fundera på att göra kväll.

Jag själv stag upp vid 06 och har betat av en dryg timmes arbete, i väntan på att det ska bli såpass ljust, så att jag kan ta dagens första promenad med hunden. Sedan har jag haft veckomöte med en kollega. Tiden fortsätter alltså attt spöka för mig. Förutom schemalagda möten har klockan faktiskt väldigt lite roll för hur jag lever här.

Min dygnsrytm styrs betydligt mer av ljuset och vädret i kombination. Inte ens radio- och tv-tider är ju numera heliga. Jag kan lyssna eller titta på nyheter när jag vill. Jag kan höra söndagsintervjun redan på fredag, eller vänta till nästkommande lördag.

Ja, det gör att jag faktiskt jobbade några timmar igår på första advent. Men det gör också att jag kan ta en paus i eftermiddag när det ser ut som om solen ska titta fram. Jag anser mig ha funnit en bra balans mellan jobbtid och fritid, även om den inte alltid är i synk med hur andra jobbar eller är lediga. Och jag vet att jag är priviligierad som har det så här. Men jag har kämpat för det. Länge.

Jag läste just en väldigt tidskritisk artikel av Fredrik Edin, som utgår från det unika datumet 30:e februari 1712. Det var året då Karl XII lade in en extra skottdag för att återgå till den julianska kalendern. Några år senare ströks hela slutet av februari för att vi skulle komma i fas med resten av världen.

Skottdagar är helt fascinerande tycker jag. De petas altid in i februari, vilket alltså förlänger årets tråkigaste månad var fjärde år. Jag förstår, efter att ha läst Fredrik Edins blogg, att februari valts pga bondepraktikan och motsvarande lantbrukarscheman i Europa. Men om vi, år efter år, lägger in en extra dag under vintern, borde inte det innebära att våren kommer tidigare och tidigare? Tydligen inte. Vårdagjämningen, som verkar vara den baslinje vi är ute efter att hålla oss till, inträffar på samma dag år efter år.

Tabell hämtad från Wikipedia över tidpunkter för dagjämningarna och solstånden mellan 2010 och fram till 2028.

Jag får ändå inte ihop det. Skulle det ändå fungera om vi istället lade in en extra dag i juni vart fjärde år? Det vore så mycket mysigare. Varför ska vi alltid ha en extra dag i februari?

Tid är subjektivt och tidsmätning har visat sig vara relativt. Det enda som är absolut är ljuset. Nu är det bara tre veckor till vintersolståndet, och sedan blir det ljusare igen. Det ser jag fram emot.

Narniatid

Publicerat den 2025-11-22 av Nikkelin

Ibland så är tiden helt knasig. Vi kallar det för Narniatid i familjen.

Det finns dagar då man har hunnit med att äta frukost, läsa tidningarna, plocka undan och fixa hemmet, gå på promenad med hunden, handla helgmat, gå förbi systembolaget, sätta på ett långkok, se en utställning, äta lunch, slappa lite och ändå sitter och försöker komma på vad man ska göra fram till 17.30 då man ska se en biofilm.

Sedan finns det dagar då det enda man har planerat är att gå och se en biofilm kl 17.30 och man behöver stressa för att hinna med det.

I båda fallen är tiden fel, liksom den var för Narnia-resenärerna. De var borta i månader, men när de steg ut ur kädskåpet igen, så hade nästan ingen tid alls förflutit hemma i England.

Vi vet alla att tiden inte är linjär. Vi vet att den är ett kontinuum. Jag tror att de där dagarna då man hinner med allt är så långa eftersom man befinner sig mer närvarande i varje ögonblick.

Dalis berömda bild med de smältande klockorna

Vill vi shoppa med AI?

Publicerat den 2025-11-22 - 2025-11-22 av Nikkelin

Så har vi då fått verktyg som snabbt kan bearbeta, tolka och extrahera fakta från ett stort antal texter. Det är jättebra! Det är mindre bra när folk börjar använda AI för nästa steg också, att dra slutsatser utifrån de fakta som extraheras, och jag tror att det i en förlängning blir helt förödande när vi börjar överlåta besluten på någonting så i grunden rudimentärt som generativ AI. Om man ska göra det, så behöver man vara väldigt noga med hur man promptar, alltså göra alla avgränsningar redan i frågan. Och även då, så ligger ju beslutet om avgränsningarna faktiskt i handen hos den som skapar prompten. Och därmed ansvaret för besluten.

Men Google, Open AI och gänget tycker att besluten kan flyttas till AI. Särskilt småbesluten då. De bara rusar på och tycker att det är toppen att bygga shoppingagenter som baserar sig på AI. Inte ska vi behöva bestämma vad vi ska köpa, det kan AI lösa.

Vi ska alltså använda generativ AI för att i ännu högre grad köpa billiga grejer som vi egentligen inte behöver, och hela artikeln om Googles AI-shoppingagent är förstås inriktad på pris.

Jag, som på så många sätt som möjligt, försöker dra ner på konsumtionen, tänker att det skulle ju kunna vara tvärt om! Tänk om vi kunde komma på sätt att använda AI för att istället dra ner på shoppingen!

Jag hörde någon podd (eller troligare radioprogram som jag hörde som podd) om yrken som är framtidssäkrade med tanke på AI. Rörmokare och elektriker nämndes och alla som försökt få tag på någon hantverkare ur de yrkesgrupperna de senaste åren vet att det redan råder stor brist på duktigt yrkesfolk där. Att lösa klurigheter kring vatten in och vatten ut är helt enkelt för svårt för AI. Och utmaningar kring hur El ska – och inte ska dras och det faktiska dragandet av ledningar är otroligt pilligt.

Jag kan nog faktiskt komma på flera AI-säkrade yrkesgrupper: jag tänker mig att hela reparationssvängen borde vara i stort sett framtidssäkrad. Vilken AI klurar ut vilka sulor man kan fästa på ett par läckade Air Soles? Det fixar min skomakare! Vilken shoppingagent hjälper mig att klura ut vem som snabbt billigt och bra kan laga mina spruckna läderbyxor? Det fixar min reparationsskräddare på kemtvätten på Tegnérgatan.

Samtidigt, hörde jag, i veckan, Googles VD Sundar Pichai säga i en BBC-intervju, att hans jobb i stort sett kunde göras av en AI. Och det är ju sant, om man låter bli att dra den där sista avgräsningen om vem det är som fattar de faktiskta besluten. Vem som ska ta ansvaret för vad som beslutas.

Navelskådningsterapi

Publicerat den 2025-11-19 - 2025-11-19 av Nikkelin

Ja, så är det. Jag skriver här för att påminna mig om hur man gör det. Och det behöver jag.

Det brukade vara så enkelt. Jag knackade ur mig 2-3 långa blogginlägg om dagen. Självsäkert kaxig kastade jag mig in i konflikter, tog heder och ära av folk som jag tyckte behövde det. Men tredje gången jag gick in i väggen så upphörde skrivlusten. Jag kunde knappt skriva det jag var tvungen att skriva (rapporter, kravspecifikationer, utredningar) än mindre komma ihåg varför jag en gång ville skriva om precis vad som helst.

Blogginläggen var ofta färdiga redan när jag satte mig att skriva. Allt jag behövde göra var att få ner orden. Men plötsligt var orden slut.

Jag har försökt mota det här på flera olika sätt, alla utan någon vidare framgång. Det enda som fungerade någotsånär var att skriva handskriven dagbok under en period. Men när även det blev ett krav så upphörde även handskrivandet att fungera.

Men så, i slutet av oktober, började jag använda den här bloggen som en sorts navelskådningsterapi. Jag har än så länge inte satt upp några regler för den, men jag skriver egentligen bara för min egen skulll. Det har hittills blivit en salig blandning av personliga saker, matbloggeri, klagande över idiotiska grejer på nätet, AI-hat, lite lindqvistiana. Just så blandat som livet är. Så småningom tänker jag nog införa kategorier här, men än så länge är jag själv min enda läsare, och det är, än så länge, allt jag behöver.

Jag känner faktiskt en oro för att orden ska tryta igen, ifall jag börjar känna minsta lilla krav på att skriva. Samtidigt längtar jag tillbaks till tiden då alla hade en blogg. Det vore så otroligt mycket roligare om fler än jag kunde börja bekämpa skrivkrampen, sluta skänka alla sina ord till Meta och återigen bli sin egen publicist. Kanske, kanske, ska det bli det sekundära målet med den här bloggen?

Man kan giffa även på sin egen blogg. Här den klassiska Jim Carrey-giffen med mannen som fullkomligt hamrar på tangentbordet.

Novemberporr

Publicerat den 2025-11-18 av Nikkelin

Min kärleksaffär med november fortsätter. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt när morgonhimlen ser ut så här när man vaknar?

Dramatiskt morgonljus med skarpa kontraster mellan himmel, moln, träd och vatten just innan soluppgången.

När solen stigit upp och morgonbestyren var klara gick jag ut med hunden och möttes av frostnupet gräs vid stranden.

Frostnupet liggande strandgräs och höstfärger.

Inomhus är det värre med solen måste jag erkänna. Den står så lågt nu att mitt arbetsbord som vätter rakt mot söder är svårt att arbeta vid. Jag flyttar in till skuggorna på norrsidan av huset för att över huvud taget se vad det står på bildskärmen.

När man vill klaga hos Fritidsresor

Publicerat den 2025-11-17 av Nikkelin

I familjen, har vi sedan länge ett uttryck för missnöje, som går ut på att man ska klaga hos Fritidsresor. Det började under en resa till Tunisien, då vi köpte flyg och hotell av dem. Jag tror aldrig att vi faktiskt klagade på något, men det förstod vi att andra gjorde. Det klagades till exempel på att vinbutiken var stängd på fredagar (duh! det är ett muslimskt land, du ska vara glad att det finns en vinbutik, och den var sedan öppen såväl lördag som söndag).

För oss i familjen blev det mer ett talesätt för att förminska olika sorters missnöjen. Det fanns inget som var för stort eller för litet för att vara något som man skulle ta upp med Fritidsresor. Vädret förstås, maneter, den alltför varma sanden, juice-utbudet i affären, den taskiga servicen på turistfällerestaurangen…

Vi har behållit uttrycket i familjen och det är fortfarande lika roligt. Charterbolaget Fritidsresor finns inte längre, jag tror att det köptes av Tui, men det spelar ingen roll.

Hustrun klagade till exempel igår över hur havet (den ruttnande tången på stranden – släken – luktade i sydanvinden). Oacceptabelt! Definitivt något att ta upp med Fritidsresor!

Och jag kan inte låta bli att tänka på hur roligt det vore att varje gång någonting sånthär uppstår, faktiskt höra av sig till Tui. De borde väl ha en chatbot för ändamålet, med förprogrammerade eller numera AI-genererade svar.

Tror det skulle bli väldigt bra content.

Glad måndag!

Publicerat den 2025-11-17 av Nikkelin

Jag är otroligt måndagspepp den här veckan. Det är fyra veckor till jul, och bara sex veckor till nyår och vintern börjar nypa i näsan på morgonpromenaden. Men jag klär på mig, och i år känner jag faktiskt bara glädje över is på vattenpölarna i kohagen.

Och kanske är det just detta, att jag befinner mig ute på landet, som gör att jag känner sådan glädje över vintern, istället för bara ångest över mörkret. För mörkt är det. Skymningen faller redan strax efter 15 och när solen gått ner är det svart. Vid 16-tiden börjar jag fundera på att äta middag och efter den känns det som om det varit natt i flera timmar. Men jag tänder ljus, jag eldar i kaminen och jag klär på mig.

Mot slutet av veckan ska jag tillbaks till Stockholm. Får se om denna vinterglädje håller i sig. Jag hoppas det!